SpreDet Forlag

Svensk dame vinner badesalt på direkten, og blir IKKE fornøyd.

Det gjelder kanskje å ikke ha for store forhåpninger?!

SERIØST:
Noen har lurt på om dette klippet er ekte. Mitt spørsmål er: Hvilken forskjell er det? Ville du blitt skuffet hvis det var feik, hvis det feks var en reklamefilm som kun ga seg ut for å være autentisk? Og er dette ekte?

Klippet ble lagt ut i mai 2008, og har blitt sett nesten 180.000 ganger.

Her er et liknende klipp, sett av omtrent like mange:

Som vi ser tyder alt på at dette er fra tidlig på 90-tallet. Og programlederne er kjente størrelser innenfor svensk tv.

Men er det ekte? Svaret finner du her.

Felles for både kunst og tryllekunster er gjerne at det er så godt laget at man ikke skjønner helt hvordan.

Her er et utvalg av kommentarene på YouTube:

– haha fittjävel
– Men vafan hon behövde ju inte fara dit för fan
– Jävla käring
– Fake som en kuk
– Hur menar ni att det är fake? Förstår inte riktigt…
– Det är inte fake
– Det är faktist en reklam från riksgälden.. men jävligt bra!! XD
– Bitchen ville inte ha bad salt. haha jag vill ha. det är kul med färgerna men lite sad AHAHHA…. hon kan aldrig hålla käft eh öh ermm… ehh hejdå
– Det är 70 eller 80tal för det första xD Sen är det för jävla roligt
– “åh hur kuul ää däää?” Jävla kärringsate. Dra något gammalt över dig. Fatta att de är ett spel och du får skylla dig själv om du väljer att köra långt.
– Det är en reklamkampanj från Storåkers. Nyktra till, är ni fullständigt socialt handikappade så ni inte ser när något är ett skådespeleri och när något är på riktigt?
– haha omg sån Jävla fitt kärring!! : P
– Haha, otroligt bra gjord. En av de få “viral” filmklippen jag faktiskt blivit lurad av. Som jag känner till i alla fall.
– de är fan inte en reklam film det är bara det att dom har gjort om den till en reklam film dum jävel!!!!!!!!!!

Man vil gjerne tro. Og man følger med på historien, ikke på detaljene. Som at det virker snodig at svensk tv brukte widescreen-formatet 16:9 på 90-tallet, mange år før resten av verden. Eller at programlederne, hvis man kjenner dem i dag, så nøyaktig like ut for 15 år siden.

En oppsummering: Riksgälden (Sveriges statsbank) tilbyr sikker sparing i form av premieobligasjoner.  De kontakter et reklamebyrå, som kommer opp med en smart kampanje, leier inn programledere og publikum, og gjør opptak i SVTs studio. De ferdige filmene legges ut på YouTube anonymt, som om det skulle være  gamle klipp som noen har funnet. (Og for alt jeg vet har byrået moret seg med å legge inn kommentarer om at dette må være ekte. Sånt er iallfall vanlig praksis med utenlandske virale kampanjer.) Etter at klippene har spredd seg på nettet har man vist 45 sekunders reklamefilmer på tv. Disse har vært basert på opptakene, med reklameplakat til slutt: “Gillar du att vinna men hatar att förlora? – Riksgälden.” Det smarte her, som bidrar til forvirringen, er at det kunne vært omvendt: Det skjer jo av og til at autentiske gamle klipp brukes på nytt i reklamesammenheng.

Men ble du skuffet når du nå skjønner at det hele bare er en dyktig laget reklamekampanje? Jeg ble iallfall det, i likhet med, tror jeg, de fleste. Enkelte som har blitt forklart saken har skrevet at det ikke spiller noen rolle, morsomt var det lell. Men er de helt ærlige? Som en skriver:

– Jag lurades också först och jag ville SÅ GÄRNA att dessa skulle vara äkta.. men ack..

Hvorfor blir vi skuffet?

Min teori er at mye har med status å gjøre. Mange av snuttene som har gått verden rundt viser folk som på en eller annen måte dummer seg ut. Numa numa, Star Wars Kid, og folk som sklir og faller. Hvis noen er dumme betyr det indirekte at du er smart. En del av hjernen vår sier “Kult! Nå rykker jeg selv et lite hakk opp på rangstigen.” Når det er feik blir situasjonen plutselig den motsatte: Du ble lurt, noen har vært smartere enn deg.

Samfunnet er bygget på tillit mellom mennesker. For å fungere i samfunnet er vi avhengig av å tolke hva som skjer rundt oss. Det kan være ubehagelig å ta feil. Nå var dette et harmløst lite eksempel. Men det kan være en ubehagelig tanke:  Hva hvis det er masse smartinger rundt om som manipulerer oss på måter vi ikke en gang vet om?

Så er det også elementer av medfølelse her. Vi kjenner oss igjen og lider med både programlederen og deltagerne, av og til havner man jo selv i slike situasjoner. Hvis det bare er juks betyr det at denne medfølelsen på en måte var bortkastet. Og det er jo litt rart, for dette er mennesker man uansett aldri vil møte eller kan gjøre noe for.

Reklamefolka selv sier: “Vi var noga med att det skulle andas tidigt 90-tal utan att bli för överdrivet. Vi hade en enorm tur med de castade personerna som mer eller mind­re hittades på stan. De var väldigt skickliga. Dessutom är både Arne Hegerfors och Bosse Larsson två väldigt folkkära personer som båda har åldrats med värdighet vilket gör det svårt att be­döma deras ålder, säger Robert Nygren.”

Det at det er helt på grensen, men ikke FOR overdrevet, er sentralt her. Mye som lages av sånne ting er rene parodier, der de som står bak lar seg rive med og pøser på med virkemidler. Men en ren parodi ville ikke spredd seg på samme måte. Her har man greid å beholde følelsen av autentisitet, og det er en viktig forskjell.

Uansett får man anta at de som sto bak dette er rimelig godt fornøyd med responsen. Ved å gi folk noe å snakke om har oppdragsgiverne fått interesse rundt sitt produkt.  De har fått 10 eller 100 ganger mer igjen for reklamepengene, sammenlignet med en vanlig tv-reklame. Nøkkelen ligger i å få folk selv til å spre budskapet videre. Og reklamebyret vinner priser og kan skryte av en svært vellykket viral kampanje. Kampen om folks oppmerksomhet er knallhard, ligger i sakens natur at de færreste virale forsøk lykkes.  For å få til det må man ha et gjennomtenkt konsept, vite hvordan ting sprer seg, og være nøye med detaljene.